Okej, så var det dags för Lost-premiär igen och jag måste säga att jag blev både bedrövad och nyfiken. Flash-forwarden som så brilliant avslutade förra säsongen fortsatte i premiäravsnittet ohc lämnade då en lite fadd eftersmak. Vi vet fortfarande inte vem som dött, om det är ett parallellt universom som allting utspelar sig i eller vad det är fråga om. Men jag blir ändå sugen på att se hur fasen de ska komma ur den minst sagt tilltrasslade intrigen. På 1600-talet kunde det hända att pjäsintrigerna blev så invecklade att det blev nådvändigt att skicka ner gudarna för att reda upp det hela. Då uppfanns den så kallade Deus ex machina, en teatermaskin som kunde sänka ner skådespelare från taket. Jag misstänker att det kommer att bli något liknande när Lost går in på upploppet 2010.
House dök upp igen som en glad överraskning på söndagen. Den här gången var doktor Greg mänskligare än någonsin, vilket naturligtvis höll på att straffa sig. "No good deed goes unpunished".
Men det som piggade upp var Mia Sorvino i en gästroll. Ren jäkla magi.
Vilka ögon, vilket minspel. Hon är ju riktigt bra. Varför har hon inte fått göra något vettigt sedan jobbade med Woody Allen i "Mighty Aphrodite" 1995? Jag tror jag måste se avsnittet en gång till.
På min iPod just nu:
Primal Scream, Riot City Blues: gubbrock regerar
Status Quo, Quo: mitt livs viktigaste platta (jag ska förklara någon gång när jag har tid)
Robert Plant och Alison Krauss, Rising Sand: osannolik kombination som är osannolikt lyckad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar