Jag tror jag är kär!

Okej, så var det dags för Lost-premiär igen och jag måste säga att jag blev både bedrövad och nyfiken. Flash-forwarden som så brilliant avslutade förra säsongen fortsatte i premiäravsnittet ohc lämnade då en lite fadd eftersmak. Vi vet fortfarande inte vem som dött, om det är ett parallellt universom som allting utspelar sig i eller vad det är fråga om. Men jag blir ändå sugen på att se hur fasen de ska komma ur den minst sagt tilltrasslade intrigen. På 1600-talet kunde det hända att pjäsintrigerna blev så invecklade att det blev nådvändigt att skicka ner gudarna för att reda upp det hela. Då uppfanns den så kallade Deus ex machina, en teatermaskin som kunde sänka ner skådespelare från taket. Jag misstänker att det kommer att bli något liknande när Lost går in på upploppet 2010.

House dök upp igen som en glad överraskning på söndagen. Den här gången var doktor Greg mänskligare än någonsin, vilket naturligtvis höll på att straffa sig. "No good deed goes unpunished".
Men det som piggade upp var Mia Sorvino i en gästroll. Ren jäkla magi.
Vilka ögon, vilket minspel. Hon är ju riktigt bra. Varför har hon inte fått göra något vettigt sedan jobbade med Woody Allen i "Mighty Aphrodite" 1995? Jag tror jag måste se avsnittet en gång till.

På min iPod just nu:
Primal Scream, Riot City Blues: gubbrock regerar
Status Quo, Quo: mitt livs viktigaste platta (jag ska förklara någon gång när jag har tid)
Robert Plant och Alison Krauss, Rising Sand: osannolik kombination som är osannolikt lyckad

Jul i vårt hus

Ett avsnitt av "House" damp ner i går, och till min stora förvåning var det ett julavsnitt (det måste vara manusförfattarstrejken som ställer till det).
Med tanke på att det idag är lite vår i luften kändes det minst sagt märkligt att se doktor Gregory House (Hugh Laurie) leka ondsint, inverterad tomte, hata juldekorationer och orera om julens falskhet.
Ur led är tiden
Avsnittet var annars lite mindre sentimentalt än vad amerikanska julavsnitt brukar vara, med en snygg tvist i en under-story. Sammanlagt handlade det om kanske fyra minuter utspritt över huvudstoryns totala 42, men det var ändå den som på ett underbart obehagligt sätt stälde både tittarens och doktor Houses fördomar på ända.
Det är förvånansvärt ofta bihistorierna som gör "House" sevärd, även om jag återkommer gång på gång för att jag uppriktigt gillar karaktärerna.
Houses nya team börjar bli riktigt varma i kläderna samtidigt som det gamla teamet fortfarande finns kvar i bakgrunde som "ghosts of Christmases past".
Men jag måste säga att jag är lite besviken över att "Back-stabbing Bitch" inte finns kvar längre.

Ikväll blir det vin och säsongsstarten av "Lost"

På min iPod just nu:
Rogue's Gallery: Pirate Ballads, Sea Songs, & Chanteys
ett gäng underbara artister tolkar gamla pirat-och sjömanssånger. Så ruskigt bra.