En långfilmsidé per avsnitt

Manusförfattarstrejken rullar på i USA, men trots det hade Criminal Minds och CSI New York årspremiär i tisdags.
Visserligen är båda att räkna som dussinserier men framför allt CM visar hur viktiga manusförfattarna blivit för teveserierna. Serien handlar om ett team av FBI:s främsta profilerare som reser land och rike kring i en Learjet för att hjälpa den lokala polisen när någon ondskefull seriemördare slagit till.
Men grejen är att varenda avsnitt har ett synopsis som skulle hållit för långfilm på 90-talet. Mördarnas psykologiska profil, profilerarnas gruppdynamik, mordgåtornas estetik, miljöerna, ja allt skulle hålla för en långfilm från den era som gav oss "När lammen tystnar", "Se7en" och "The Bone Collector".
Skillanden är produktionstiden, skådisarnas gager och att programmakarna har 42 minuter på sig att utveckla en story, medan filmmakarna har 120 minuter till sitt förfogande.
Å andra sidan har serieproducenterna ofta 13 avsnitt på sig att utveckla huvudkaraktärerna på.

CSI NY, som för mig är favoriten i CSI-floran (undrar när Jerry Bruckheimer ska ge sig i kast med den amerikanska småstaden — CSI Duluth, kanske skulle vara något), har inte riktigt de idémässiga företräden som CM har, men serien har i stället New York. Programmakarna tar i varje avsnitt avstamp i ett New York-fenomen. Det kan vara trenden att äta levande föda, spontanklubbing på tunnelbanevagnar eller, som i går, att knapra hallocinogener och festa loss på ett dagis.
Alltid överraskande, alltid spännande.

Men inget av detta kan göras utan manusförfattarna, vars strejk nu har gått in på nionde veckan. Tyvärr är vårsäsongen förlorad och om parterna inte snart sätter sig vid förhandlingsbordet, kan till och med höstsäsongen vara i fara.
Trist men kanske inte helt bortkastat ändå. Det ger oss junkies möjlighet att hitta till spännande brittiska serier. Dom finns. Jag lovar.