Hajen som visste för mycket

Manusförfattarstrejken rör verkligen till det i tevetablåerna. Efter ett långt uppehåll dycker plösligt ett avsnitt av "Shark" upp för att sedan lämna oss hängade till 3 maj innan vi får veta hur det går.
Men det må vara hänt i det här fallet.
Shark kan kännas lite lättviktigt mellan varven men den här gången kom chefsåklagare Sebastian Starks (James Woods) förflutna som skrupellös advokat upp till ytan på ett sätt som serien inte utforskat tidigare. Hela avsnittet igenom kände man katastrofen närma sig och till slut kom den, naturligtvis.
Men jag spekulerar nog inte fel om jag satsar på att det hela kommer att ordna upp sig i säsongsavslutningen i maj, även om jag inte riktigt kan räkna ut hur.
Som grädde på moset i detta ovanligt intressanta avsnitt fick vi några riktigt starka birollsprestationer levererade av Joe Spano (från långköraren Hill Street Blues), Peter Gallagher (som på teve senast sågs i OC, men som huvudsakligen gör karaktärsroller på film), Carlo Rota (senast sedd i 24), och Jonathan Banks (som debuterade som vidrig skurk i Machans 1976, men som på senare år specialiserat sig på starka biroller).
Om seriemakarna bemödat sig om att införskaffa några cola "old ladies" också så hade upplevelsen varit komplett.
Jag bara hoppas att säsongsavslutningen blir lika stark, med tanke på att jag får vänta ända till maj.

Annars håller jag just nu andan i väntan på att få se "House" i morgon. Tveklöst en av de bästa serierna genom tiderna och som faktiskt lyckades förnya sig ordetligt den här säsongen.

På min iPod just nu:
Teresa Salgueiro, "Você e Eu"
colaste samban på den här sidan 60-talet
Lila Downs, "La Cantina"
upphottad, traditionell mexikansk musik med vassa kanter
Jovanotti, "Safari"
den italienske soft-rapparen sjunger bara mer och mer... inte konstigt att han är så älskad hemma i Italien.

Dinosaurier och sånt

"Primeval" är på något sätt kusin med "Torchwood". Förutom det uppenbara att de är brittiska och gjorda med brittisk budget och lite barnsliga på det där pojkboksaktiga sättet med stereotypa karaktärer, så har det också med attityd att göra. Ingen av serierna ber om ursäkt för sin existens. De är vad de är och de kräver på något sätt att bli tagna på allvar. En klar släktskap, alltså, Primeval är den lättviktigare av serierna. Den saknar helt det sexuella tema som Torchwood har och ersätter det istället med klassisk monsterspänning för att hålla ångan uppe. Subjektiv kamera och vilt skrikande statister med andra ord.
Serien bygger på att det uppstått revor i tiden som gör att allehande sedan länge utdöda varelser dyker upp i vår tid. Det år upp till Professor Nick Cutter och ett gäng entusiaster att på regeringens uppdrag försöka hindra djuren från att ställa till allt för mycket skada. Det låter töntigt men det funkar. CGI-djuren är helt enkelt den stora behållningen av serien.
Jag ser inte Primeval för att jag är nyfiken på hur det kommer att gå för professor Cutter (Douglas Henshaw), hans team bestående av Stephen Hart (James Murray), Abby Maitland (Hannah Spearritt) och Connor Temple (Andrew-Lee Potts), eller för professorns tidsvilsna hustru Helen Cutter (Juliet Aubrey). Jag ser Primeval för att jag är nyfiken vilken dinosaur eller annan varelse som dyker upp här näst (nu senast var det en sabeltandad tiger och dom ÄR faktiskt coola).

På min Ipod just nu:
en samling P1 podsändningar som jag inte fick igång.

Macahan's återkomst

Att se "Comanche moon" är lite som att återvända till barndomen. Inte den riktigt tidiga barndomen, då barnens stora intresse för "High Chaparral"tvingade Sveriges Television att köra repriser på mer barnvänliga tider för att inte landets familjer skulle krisa ihop fullkomligt.
Och inte tiden före det, då "Bonanza" ansågs vara våldsförhärligande propaganda (kom ihåg att detta var på den tiden då det ansågs politiskt korrekt att vilja förbjuda serietidningar och censurera Kalle Anka-filmer).
Nej, vi talar slutet av 70-talet (okej, kanske inte så mycket bardom längre) när hela svenska folket bänkade sig framför apparaterna för att följa familjens Macahans öden och äventyr.
Och när jag ser första avsnittet av CBS miniserie "Comanche Moon", så är det Macahans jag ser.
Som Zeb Macahan ser vi Val Kilmer göra ännu en av sina underbart överspelade karaktärer som kapten Inish Scull och resten av familjen spelas av Steve Zahn ("Sahara", "Rescue Dawn"), Karl Urban (Chronicles of Riddick, Bourne Supremacy), Linda Cardellini (ER, Brokeback Mountain), Elizabeth Banks (Scrubs, The 40 year Old Virgin) samt Rachel Griffiths (Six Feet Under, Brothers and Sisters).
Fantastiska skådisar, men det är ändå Macahans, 70-tals western omstöpt i ny kostym. Inget nytt, inget fräscht, inget speciellt.
Orsaken till att jag ändå kommer att lägga ytterligare 2 timmar och 40 minuter på att se de resterande två avsnitten är att jag bara måste veta hur det går för Zeb Macahan, förlåt, jag menar Val Kilmers Inish Scull.

Just nu på min IPod:
Ringo Starr: Liverpool 8
The Tellers: Hands Full of Ink
Drive-By Truckers: Brighter Than Creation's Dark

The British are coming... and coming

Två brittiska serier har haft säsongs-
premiär, "Torchwood" och "Primeval", och jag känner mig riktigt tillfredställd. Jag gillar uppriktigt båda två. På nåt sätt är serierna släkt med varandra och det beror inte bara på att de är producerade med en budget som skulle få en amerikansk producent att börja fnittra och inte heller på att de båda faller väl inom sci-fi-ramen.

Båda serierna bygger på att det finns revor i tid-rums-dimensionerna, men där Primeval handlar om hur världen skulle handskas med dinosaurier i köpcentrum och badhus, handlar Torchwood om monster från yttre, eller inre, rymden.

Båda serierna är påkostade ur Europeiskt perspektiv, men står sig budgetmässigt slätt mot amerikanska serie.

Båda serierna bygger på humor parat med äventyr.

Båda serierna har liknande ljuston.

Favoriten är dock utan tvekan Torchwood och det beror på den sexuella undertonen. I säsongspremiären finns en scen där kapten Jack Harkness (John Barrowman) kastar sig i armarna på den våldsamme, brutale men acks så charmige nykomlingen John Hart (James Marsters) och den passionerat eldiga kyssen övergår i ett vildsint slagsmål för att sedan avslutas med ett rejält dryckeslag. Instant classic.

En stund senare ger Jack Harkness sin kollega Gwen Cooper (Eve Myles) en förtvivlad blick när han inser att hon står i begrepp att gifta sig. Och det är just Jack Harkness sexuella ambivalens som ger serien ett djup som lyfter den skyhögt över Primeval.

Men båda serierna kan varmt rekommenderas för oss medelålders 14-åringar.

Så långt, så bra

Efter att nu ha sett det andra avsnittet av "Terminator: TSCC" (och dessutom har insett att det blir en fjärde biofilm i serien, vilket du kan läsa mer om här) så måste jag säga att jag nog kommer att följa serien säsongen ut.
Och orsaken till det är framför allt Summer Glau. Hon är fullkomligt lysande som mördarrobot med helt nollställt ansikte och en gryende längtan till att få känslor. Hon till och med referear till Tin Man i "Trollkarlen från Oz" och hans begär efter ett hjärta. Och hon fajtas, springer, blir överkörd och skjuter ihjäl utan att ändra en min.

Tidsresan från 90-tal till vår tid, har dessutom lett till en komplikation som jag uppskattar. John Connor kan nämligen inte motstå frestelsen att söka upp moderns sista pojkvän från 90-talet. Det gör att vi kanske får se mer av den talangfulle Dean Winters som jag uppskattade väldigt i fängelseserien "OZ". Han gjorde senast ett inhopp som Liz Lemons (Tina Fey) slarver till pojkvän i "30 Rock" och hade en fast roll i komediserien "Rescue Me".
Framtiden ser ljus ut.

Teknofobikernas mardröm är tillbaka.

Det är väldigt svårt att tänka sig Arnold Schwartzeneggers återkomst som mördarrobot på vita duken. Dels är han för gammal och dels skulle hans politiska ambitioner komma på skam.
I stället är det i det lilla formatet som favoritbrödrosten kommer tilbaka.
Pilotavsnittet till "Terminator: The Sarah Connor Chronicles" sändes i söndags på Fox och jag måste säga att jag blev lite imponerad.

Efter en inledning som kändes riktigt sömnig, allt skjutande och exploderande till trots, så tog avsnitt fart efter en kvart och utvecklades till riktigt härligt hjärndöd dunka-underhållning. Om inte det här tilltalar alla tonårsgrabbar under 50 så vet jag inte riktigt vad som krävs.

För oss som blev förälskade i Sara Connor när hon spelades av en 28-årig Linda Hamilton, så känns 35-åriga Lena Headey som en helt ok ersättare. Hon har inte riktigt samma beslutsamhet i blicken som Hamilton hade i "T2", men hon skjuter pumphagel på ett minst sagt tilltalande sätt. Och hennes modersinstinkter är mycket betryggande.

Som John Connor har man engagerad 20-årige Thomas Dekker, som vi senast sett som Claire Bennets flygande pojkvän i "Heroes", och hans insats håller hela vägen. I synnerhet när han gör en uppvisning i valpkärlek till sin skyddsterminator Cameron, spelad av Summer Glau.

Summer Glau, känns igen från "The 4400" och den alldeles för tidgt nedlagda "Firefly" (hon gjorde också sin big-screen-debut i filmen "Serenety" som gjordes efter att serien lagts ner). För att vara en så pass nätt tjej, 169 cm lång och kan inte väga mer än 55 kilo, så är hon förvånansvärt kraftfull som action-hjälte. De visade hon förövrigt i fajtscenerna i "Serenety" också. Hon är definitivt en sådan jag skulle vilja ha med mig i mörka gränder.

Min enda kritik mot "Terminator: The Sarah Connor Chronicles" är att det kan vara svårt att engagera sig i en serie där man vet hur det går. Serien utspelar sig under tiden mellan "T2" och "Terminator 3: Rise of the Machines", så det är aldrig någon egentlig risk att John Connor ska råka riktigt illa ut.

Men jag kommer definitivt att följa trions äventyr ett tag fram över. Och jag lovar att berätta om den spårar ur.

Kul i Kanada

Kanadickerna kan faktiskt dom också. I onsdags hade nya komedin "Sophie" premiär på kanadensiska CBC och den verkar faktiskt lovande.
Jag har haft gått hopp om lönnlövens förmåga sedan jag hittade "ReGenesis" vars första säsong var mycket välspelad, spännande och med en del nyskapande vändningar. Tyvärr blev den ett sömnpiller i säsong två och till sist övergav jag den.
"Sophie" öppnar lovande med att huvudpersonen, charmigt spelad av Natalie Brown, i en spådom får reda på att detta kommer att bli hennes värsta år någonsin. Och att när hon tror att hon nått botten så kommer det att finnas en avgrund kvar att ramla ner i.
Efter det lämnar hennes man henne trots att hon är gravid i åttonde månaden. Han tar dessutom med sig alla hennes lukrativa klienter från deras gemensamma skådisagentur.
Snygga repliker, gott skådespeleri och en bra cliff-hanger i slutet gör att jag definitivt ska ge den här serien några avsnitt.
Den känns mer som "Weeds" och "Californication" än "Two and a-haft men", vilket känns skönt. Publikskratt känns lika osexigt nu som burk-skratt gjorde på 80-talet.

30 Rock rocks

Frågan är om inte 30 Rock är den just nu mest sevärda komediserien på amerikansk TV. Den andra säsongens 10 avsnitt (som sändes i går på NBC), var en fullkomlig pärla, allt i från Liz Lemons försök att köpa en lägenhet, via Jack Donaghys break up med Celeste Cunningham, genom Kenneths fullkomligt groteska koffeinmissbruk fram till ett musikalutbrott där alla sjunger "Midnight Train to Georgia" för att sedan avslutas med en slutreplik levererad av Gladys Pips... det kan inte bli bättre än så...

En långfilmsidé per avsnitt

Manusförfattarstrejken rullar på i USA, men trots det hade Criminal Minds och CSI New York årspremiär i tisdags.
Visserligen är båda att räkna som dussinserier men framför allt CM visar hur viktiga manusförfattarna blivit för teveserierna. Serien handlar om ett team av FBI:s främsta profilerare som reser land och rike kring i en Learjet för att hjälpa den lokala polisen när någon ondskefull seriemördare slagit till.
Men grejen är att varenda avsnitt har ett synopsis som skulle hållit för långfilm på 90-talet. Mördarnas psykologiska profil, profilerarnas gruppdynamik, mordgåtornas estetik, miljöerna, ja allt skulle hålla för en långfilm från den era som gav oss "När lammen tystnar", "Se7en" och "The Bone Collector".
Skillanden är produktionstiden, skådisarnas gager och att programmakarna har 42 minuter på sig att utveckla en story, medan filmmakarna har 120 minuter till sitt förfogande.
Å andra sidan har serieproducenterna ofta 13 avsnitt på sig att utveckla huvudkaraktärerna på.

CSI NY, som för mig är favoriten i CSI-floran (undrar när Jerry Bruckheimer ska ge sig i kast med den amerikanska småstaden — CSI Duluth, kanske skulle vara något), har inte riktigt de idémässiga företräden som CM har, men serien har i stället New York. Programmakarna tar i varje avsnitt avstamp i ett New York-fenomen. Det kan vara trenden att äta levande föda, spontanklubbing på tunnelbanevagnar eller, som i går, att knapra hallocinogener och festa loss på ett dagis.
Alltid överraskande, alltid spännande.

Men inget av detta kan göras utan manusförfattarna, vars strejk nu har gått in på nionde veckan. Tyvärr är vårsäsongen förlorad och om parterna inte snart sätter sig vid förhandlingsbordet, kan till och med höstsäsongen vara i fara.
Trist men kanske inte helt bortkastat ändå. Det ger oss junkies möjlighet att hitta till spännande brittiska serier. Dom finns. Jag lovar.

Tar Wallander aldrig slut?

Morse, Frost, Dalgleish och nu... Wallander?! Enligt Resumés hemsida ska det inte bara göras en Wallander-serie för BBC, utan den dystopiske, diabetesdrabbade, kvinnotjusande, lätt alkade Wallander spelas av Kenneth Branagh.
Kan man komma längre från Rolf Lassgård? Och framför allt: vad är det som gör att Wallander skiljer sig från alla andra trötta brittiska tevepoliser?
Förutom skönt nyskapande "Life on Mars" (som för övrigt ska få en fortsättning med namnet "Ashes to Ashes") så verkar alla brittiska tevepoliser vara stansade ur samma mall nu för tiden. Så varför de behöver en likadan till fast svensk, begriper jag inte.
Men jag ska villigt erkänna att jag ser fram mot att få höra Branagh uttala "Kurt Wallander" och "Ystadspolisen".
Det kommer att bli komik i höjd med "Swen-skah for ney-burghare" i "Hipp Hipp".