Jag tror jag är kär!

Okej, så var det dags för Lost-premiär igen och jag måste säga att jag blev både bedrövad och nyfiken. Flash-forwarden som så brilliant avslutade förra säsongen fortsatte i premiäravsnittet ohc lämnade då en lite fadd eftersmak. Vi vet fortfarande inte vem som dött, om det är ett parallellt universom som allting utspelar sig i eller vad det är fråga om. Men jag blir ändå sugen på att se hur fasen de ska komma ur den minst sagt tilltrasslade intrigen. På 1600-talet kunde det hända att pjäsintrigerna blev så invecklade att det blev nådvändigt att skicka ner gudarna för att reda upp det hela. Då uppfanns den så kallade Deus ex machina, en teatermaskin som kunde sänka ner skådespelare från taket. Jag misstänker att det kommer att bli något liknande när Lost går in på upploppet 2010.

House dök upp igen som en glad överraskning på söndagen. Den här gången var doktor Greg mänskligare än någonsin, vilket naturligtvis höll på att straffa sig. "No good deed goes unpunished".
Men det som piggade upp var Mia Sorvino i en gästroll. Ren jäkla magi.
Vilka ögon, vilket minspel. Hon är ju riktigt bra. Varför har hon inte fått göra något vettigt sedan jobbade med Woody Allen i "Mighty Aphrodite" 1995? Jag tror jag måste se avsnittet en gång till.

På min iPod just nu:
Primal Scream, Riot City Blues: gubbrock regerar
Status Quo, Quo: mitt livs viktigaste platta (jag ska förklara någon gång när jag har tid)
Robert Plant och Alison Krauss, Rising Sand: osannolik kombination som är osannolikt lyckad

Jul i vårt hus

Ett avsnitt av "House" damp ner i går, och till min stora förvåning var det ett julavsnitt (det måste vara manusförfattarstrejken som ställer till det).
Med tanke på att det idag är lite vår i luften kändes det minst sagt märkligt att se doktor Gregory House (Hugh Laurie) leka ondsint, inverterad tomte, hata juldekorationer och orera om julens falskhet.
Ur led är tiden
Avsnittet var annars lite mindre sentimentalt än vad amerikanska julavsnitt brukar vara, med en snygg tvist i en under-story. Sammanlagt handlade det om kanske fyra minuter utspritt över huvudstoryns totala 42, men det var ändå den som på ett underbart obehagligt sätt stälde både tittarens och doktor Houses fördomar på ända.
Det är förvånansvärt ofta bihistorierna som gör "House" sevärd, även om jag återkommer gång på gång för att jag uppriktigt gillar karaktärerna.
Houses nya team börjar bli riktigt varma i kläderna samtidigt som det gamla teamet fortfarande finns kvar i bakgrunde som "ghosts of Christmases past".
Men jag måste säga att jag är lite besviken över att "Back-stabbing Bitch" inte finns kvar längre.

Ikväll blir det vin och säsongsstarten av "Lost"

På min iPod just nu:
Rogue's Gallery: Pirate Ballads, Sea Songs, & Chanteys
ett gäng underbara artister tolkar gamla pirat-och sjömanssånger. Så ruskigt bra.

Hajen som visste för mycket

Manusförfattarstrejken rör verkligen till det i tevetablåerna. Efter ett långt uppehåll dycker plösligt ett avsnitt av "Shark" upp för att sedan lämna oss hängade till 3 maj innan vi får veta hur det går.
Men det må vara hänt i det här fallet.
Shark kan kännas lite lättviktigt mellan varven men den här gången kom chefsåklagare Sebastian Starks (James Woods) förflutna som skrupellös advokat upp till ytan på ett sätt som serien inte utforskat tidigare. Hela avsnittet igenom kände man katastrofen närma sig och till slut kom den, naturligtvis.
Men jag spekulerar nog inte fel om jag satsar på att det hela kommer att ordna upp sig i säsongsavslutningen i maj, även om jag inte riktigt kan räkna ut hur.
Som grädde på moset i detta ovanligt intressanta avsnitt fick vi några riktigt starka birollsprestationer levererade av Joe Spano (från långköraren Hill Street Blues), Peter Gallagher (som på teve senast sågs i OC, men som huvudsakligen gör karaktärsroller på film), Carlo Rota (senast sedd i 24), och Jonathan Banks (som debuterade som vidrig skurk i Machans 1976, men som på senare år specialiserat sig på starka biroller).
Om seriemakarna bemödat sig om att införskaffa några cola "old ladies" också så hade upplevelsen varit komplett.
Jag bara hoppas att säsongsavslutningen blir lika stark, med tanke på att jag får vänta ända till maj.

Annars håller jag just nu andan i väntan på att få se "House" i morgon. Tveklöst en av de bästa serierna genom tiderna och som faktiskt lyckades förnya sig ordetligt den här säsongen.

På min iPod just nu:
Teresa Salgueiro, "Você e Eu"
colaste samban på den här sidan 60-talet
Lila Downs, "La Cantina"
upphottad, traditionell mexikansk musik med vassa kanter
Jovanotti, "Safari"
den italienske soft-rapparen sjunger bara mer och mer... inte konstigt att han är så älskad hemma i Italien.

Dinosaurier och sånt

"Primeval" är på något sätt kusin med "Torchwood". Förutom det uppenbara att de är brittiska och gjorda med brittisk budget och lite barnsliga på det där pojkboksaktiga sättet med stereotypa karaktärer, så har det också med attityd att göra. Ingen av serierna ber om ursäkt för sin existens. De är vad de är och de kräver på något sätt att bli tagna på allvar. En klar släktskap, alltså, Primeval är den lättviktigare av serierna. Den saknar helt det sexuella tema som Torchwood har och ersätter det istället med klassisk monsterspänning för att hålla ångan uppe. Subjektiv kamera och vilt skrikande statister med andra ord.
Serien bygger på att det uppstått revor i tiden som gör att allehande sedan länge utdöda varelser dyker upp i vår tid. Det år upp till Professor Nick Cutter och ett gäng entusiaster att på regeringens uppdrag försöka hindra djuren från att ställa till allt för mycket skada. Det låter töntigt men det funkar. CGI-djuren är helt enkelt den stora behållningen av serien.
Jag ser inte Primeval för att jag är nyfiken på hur det kommer att gå för professor Cutter (Douglas Henshaw), hans team bestående av Stephen Hart (James Murray), Abby Maitland (Hannah Spearritt) och Connor Temple (Andrew-Lee Potts), eller för professorns tidsvilsna hustru Helen Cutter (Juliet Aubrey). Jag ser Primeval för att jag är nyfiken vilken dinosaur eller annan varelse som dyker upp här näst (nu senast var det en sabeltandad tiger och dom ÄR faktiskt coola).

På min Ipod just nu:
en samling P1 podsändningar som jag inte fick igång.

Macahan's återkomst

Att se "Comanche moon" är lite som att återvända till barndomen. Inte den riktigt tidiga barndomen, då barnens stora intresse för "High Chaparral"tvingade Sveriges Television att köra repriser på mer barnvänliga tider för att inte landets familjer skulle krisa ihop fullkomligt.
Och inte tiden före det, då "Bonanza" ansågs vara våldsförhärligande propaganda (kom ihåg att detta var på den tiden då det ansågs politiskt korrekt att vilja förbjuda serietidningar och censurera Kalle Anka-filmer).
Nej, vi talar slutet av 70-talet (okej, kanske inte så mycket bardom längre) när hela svenska folket bänkade sig framför apparaterna för att följa familjens Macahans öden och äventyr.
Och när jag ser första avsnittet av CBS miniserie "Comanche Moon", så är det Macahans jag ser.
Som Zeb Macahan ser vi Val Kilmer göra ännu en av sina underbart överspelade karaktärer som kapten Inish Scull och resten av familjen spelas av Steve Zahn ("Sahara", "Rescue Dawn"), Karl Urban (Chronicles of Riddick, Bourne Supremacy), Linda Cardellini (ER, Brokeback Mountain), Elizabeth Banks (Scrubs, The 40 year Old Virgin) samt Rachel Griffiths (Six Feet Under, Brothers and Sisters).
Fantastiska skådisar, men det är ändå Macahans, 70-tals western omstöpt i ny kostym. Inget nytt, inget fräscht, inget speciellt.
Orsaken till att jag ändå kommer att lägga ytterligare 2 timmar och 40 minuter på att se de resterande två avsnitten är att jag bara måste veta hur det går för Zeb Macahan, förlåt, jag menar Val Kilmers Inish Scull.

Just nu på min IPod:
Ringo Starr: Liverpool 8
The Tellers: Hands Full of Ink
Drive-By Truckers: Brighter Than Creation's Dark

The British are coming... and coming

Två brittiska serier har haft säsongs-
premiär, "Torchwood" och "Primeval", och jag känner mig riktigt tillfredställd. Jag gillar uppriktigt båda två. På nåt sätt är serierna släkt med varandra och det beror inte bara på att de är producerade med en budget som skulle få en amerikansk producent att börja fnittra och inte heller på att de båda faller väl inom sci-fi-ramen.

Båda serierna bygger på att det finns revor i tid-rums-dimensionerna, men där Primeval handlar om hur världen skulle handskas med dinosaurier i köpcentrum och badhus, handlar Torchwood om monster från yttre, eller inre, rymden.

Båda serierna är påkostade ur Europeiskt perspektiv, men står sig budgetmässigt slätt mot amerikanska serie.

Båda serierna bygger på humor parat med äventyr.

Båda serierna har liknande ljuston.

Favoriten är dock utan tvekan Torchwood och det beror på den sexuella undertonen. I säsongspremiären finns en scen där kapten Jack Harkness (John Barrowman) kastar sig i armarna på den våldsamme, brutale men acks så charmige nykomlingen John Hart (James Marsters) och den passionerat eldiga kyssen övergår i ett vildsint slagsmål för att sedan avslutas med ett rejält dryckeslag. Instant classic.

En stund senare ger Jack Harkness sin kollega Gwen Cooper (Eve Myles) en förtvivlad blick när han inser att hon står i begrepp att gifta sig. Och det är just Jack Harkness sexuella ambivalens som ger serien ett djup som lyfter den skyhögt över Primeval.

Men båda serierna kan varmt rekommenderas för oss medelålders 14-åringar.

Så långt, så bra

Efter att nu ha sett det andra avsnittet av "Terminator: TSCC" (och dessutom har insett att det blir en fjärde biofilm i serien, vilket du kan läsa mer om här) så måste jag säga att jag nog kommer att följa serien säsongen ut.
Och orsaken till det är framför allt Summer Glau. Hon är fullkomligt lysande som mördarrobot med helt nollställt ansikte och en gryende längtan till att få känslor. Hon till och med referear till Tin Man i "Trollkarlen från Oz" och hans begär efter ett hjärta. Och hon fajtas, springer, blir överkörd och skjuter ihjäl utan att ändra en min.

Tidsresan från 90-tal till vår tid, har dessutom lett till en komplikation som jag uppskattar. John Connor kan nämligen inte motstå frestelsen att söka upp moderns sista pojkvän från 90-talet. Det gör att vi kanske får se mer av den talangfulle Dean Winters som jag uppskattade väldigt i fängelseserien "OZ". Han gjorde senast ett inhopp som Liz Lemons (Tina Fey) slarver till pojkvän i "30 Rock" och hade en fast roll i komediserien "Rescue Me".
Framtiden ser ljus ut.